Idag har energinivån hos föräldrarna i den här familjen varit allt annat än på topp. Båda är småförkylda och trötta. Dessutom har lille N varit ledsen och klängig. När det var dags för kvällsmat var det kaos här. Lille N skrek, pastan kokade över och lilla T kom ut i köket och tjatade om att jag skulle komma på "födelsedagskalas" om och om igen. Hon fick bara ett kort "inte nu" som svar.
Efter maten (som inte heller var en jätteharmonisk historia) frågade hon igen om vi inte kunde leka kalas. Jag svarade "jag är ledsen, mamma orkar inte" och hon blev så klart jätteledsen och uppskattade inte alls förslaget att hon istället skulle bjuda dockorna på kalas.
Eftersom jag fortfarande inte kunde sätta ner lille N utan att han skrek otröstligt, tog vi fram lite lera och lilla T nöjde sig med att leka med den och rita lite.
Nu på kvällen efter nattningen gick jag in i "biblioteket" och såg hur fint hon hade dukat till kalas.
Älskade unge!
Så dåligt samvete jag har nu. Vad jag önskar att jag hade sagt ja och lekt bara en liten stund. Jag vet ju att hon älskar att leka de här roll-lekarna. Kalas, skola, resa - det är ju roliga fantastilekar, men ingen av hennes föräldrar har särskilt mycket tålamod med dem :(
Hur gör ni? Är ni bra lekföräldrar?
Äldsta dottern har alltid gillat att leka på egen hand, så det är sällan hon har önskemål om det. Men hon vill gärna ha sällskap när hon skriver och ritar. Så det får hon om det funkar rent praktiskt, oftast vid köksbordet medan maten blir klar.
SvaraRaderaLillasyster lagar mycket mat för tillfället i sitt lilla kök, och vill ofta bjuda. Jag brukar slå mig ner en stund på morgonen om vi är lediga, och låta mig serveras. Det är lite lyxigt att ha tid till det nu när man är föräldraledig.
Ofta leker barnen med varandra, och jag uppmuntrar dem till att leka på egen hand men finns gärna i närheten istället. Jag tycker inte du behöver ha dåligt samvete. Ibland har man inte tid, och hon gjorde ju fint på egen hand ändå. Hon kan väl bjuda dig på kalas imorgon bitti istället.
Nja... jag är nog inte heller en bra lekförälder. Inte när det kommer till de där rollekarna. Gibson har förvisso inte visat så jättemycket intresse för det ännu, men det kommer väl. Men jag sitter gärna med och bygger torn, tågbana, lego eller vad det nu kan vara. Eller så uppmuntrar jag honom att leka själv medan jag finns i närheten. Exempelvis sitter i soffan, lagar mat osv.
SvaraRaderaNä, inte direkt. Men jag försöker så ofta jag orkar att i alla fall leka lite grann för hon tycker ju att det är så roligt. Jag önskar att jag hade mer tålamod med det, att verkligen gå in i leken med henne. I somras lekte vi väldigt mycket doktor och det var så sjukt tråkigt till slut ;)
SvaraRaderaTack alla. Skönt att man inte är den enda som inte har tålamod alla gånger.
SvaraRaderaÅ vännen! Inte ha dåligt samvete. men jag vet att det är lätt att säga, och ändå HAR man det... Jag leker nog ganska mycket med E. Mer än vad jag egentligen tycker är roligt. iallafall ofta. MEN jag försöker tänka att det de här stunderna ändå är något alldeles speciellt. Och att jag ofta kan få veta andra saker via hennes lekar. Saker hon tänker på eller sådant som hänt. Hon berättar ofta sådant när vi leker. Ibland i form av leken och ibland bara sådär mer "direkt". MEN jag ska säga att jag ändå ofta ofta ofta säger nej. Eller leker en kort stund bara. För jag har inte tid eller ork. Och med tanke på att E alltid vill leka så blir det verkligen ganska många nej.... :-/
SvaraRaderaMen som sagt, ha INTE DÅLIGT SAMVETE!!!!!!!!
Jag menar det verkligen! Jag har det ofta men försöker intala mig att jag inte borde ha det. Fast det är alltid lättare att ge kloka råd till andra. ;-)
Tycker ni verkar göra så otroligt mycket roliga saker nästan jämnt med era barn!
KRAM!!!
Tack fina du. Kram!
Radera