Jag har sagt det förut, men jag säger det igen - Joyce Carol Oates är bara så himla bra!
Jag väntade länge med min julklappsbok Dödgrävarens dotter för jag kände på mig att det skulle vara riktigt bra läsning och jag ville ha den att se fram emot. Och den var riktigt, riktigt bra. Som så ofta känner jag att jag saknar ord när jag ska beskriva varför jag gillar Oates böcker. Det är något med hennes språk och stämningen som jag tycker så mycket om. Böckerna är ofta väldigt sorgliga och slutar oftast bara så där halvlyckligt om lyckligt alls. Det är också ofta starka familjeskildringar, precis som i den här boken.
Personerna i Dödgrävarens dotter är löst skissade efter Oates farmors familj som kom till USA i slutet av 30-talet. Den tyskjudiska familjen är på flykt undan nazisterna och det enda arbete som fadern, tidigare matematiklärare, kan få är som dödgrävare och kyrkogårdsvaktmästare. Den bryter ner honom och familjen, som förföljs och hånas, och allt slutar i en våldsam tragedi. Dottern Rebecca är då 16 år och tvingas klara sig själv. Hon bildar familj, men flyr snart tillsammans med sin lille son från den misshandlande mannen. Hon byter identitet och med sonens bästa för ögonen och för att hitta ett bättre liv flyttar hon från plats till plats i efterkrigstidens Amerika.
Det är tragiskt, det är välskrivet, det är gripande - en riktigt bra berättelse, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar