Så kom vi fram

När vi äntligen blivit insläppta i Amerikat och fått våra väskor var det dags att hämta ut hyrbilen. Vi var spända på att se om vi lyckat få en bilbarnstol. Hyrbilsföretaget kunde inte garantera det, men enligt supporten på vår resebokningssajt berodde det på att de i USA aldrig vågar lova till 100% eftersom de är rädda för att bli stämda om något går snett. Men bilbarnstolen var inga problem. Däremot fanns det inget baksäte att sätta den i. Enligt damen på hyrbilsfirman hade vi nämligen hyr en Smart car (ni vet en sådan där pytteliten utan baksäte).

Det är sådant man inte vill höra efter åtta timmar på flyget. Jag fräste att vi visserligen hade bokat en "economy"-bil, men att det minsann stog tydligt på vår bokning att bilen skulle rymma 5 personer och ha plats för bagage! Hon knappade på datorn och fick fram en större bil trots allt. Den var iofs bara två-dörrars, men den hade ett baksäte och var rätt så fräsig. Lilla T gillade den skarpt. Hon ropade "min bil" varje gång hon såg den (eller någon annan röd bil). Hon tycker nog att vår praktiska VW-kombi är lite trist ;)



Maken - min hjälte - körde hela veckan. Jag är ingen ivrig bilförare normalt sett och tyckte inte det var så kul att köra när vi var i Florida. Jag fick jobba på att hålla lilla T glad och nöjd i baksätet istället (vilket bland annat innebar att läsa "Emilia hos doktorn" ungefär en miljon gånger).

Efter ett par timmar var vi äntligen framme hos Anna med familj.



Så mysigt att ses igen! Det kändes både som väldigt länge sedan och som igår på samma gång, men som oftast när vi ses börjar vi liksom prata där vi slutade förra gången.

Det bästa av två världar?

Vi var ganska slitna efter resan, men värdfamiljen försökte i all välmening hålla oss vakna för att vi skulle få ordning på dygnet. Vi fick en rundtur i deras fina hus, installerades oss i gästrummet och blev bjudna på god mat. Men efter prat, mat och ett glas vin susade det i mina öron och hela världen snurrade. Jag var tvungen att däcka. Maken och dottern hade redan gått ner för räkning.

Vi vaknade lite piggare nästa dag till en solig men blåsig dag. Lilla T upptäckte till sin stora förtjusning att familjens hund Russin som hon träffat som hastigast kvällen innan inte var en dröm och att hon fick klappa och busa med henne nästan hur mycket som helst (för alla er oroliga hundägare kan jag berätta att lilla T klappar väldigt fint och drar inte hundar i svansen).



Lilltjejen fick dessutom testa att spela på en flygel och hon verkade mycket nöjd.



Och vi förberedde oss för att upptäcka Philadelphia.