Så långt borta

Det är sannerligen inte roligt att vara 60 mil från sin familj när någon är sjuk, så ni kan ju tänka er hur det kändes att ringa hem och få reda på att maken var på akuten med lille N!

Vår lille skrutt var dålig redan igår och kräktes upp maten vid ett par tillfällen. På natten vågade vi bara ge honom vatten och även det kom upp igen. När jag gick till tåget imorse var han iofs nyvaken och lite febrig, men i övrigt vid gott mod.
Men han blev alltså sämre under dagen och fick fortfarande upp både mat och vatten. När han framåt eftermiddagen började bli slapp i kroppen blev maken orolig och kontaktade vårdcentralen. De kunde inte hjälpa till (och var nog lite rädda för vinterkräksjukan) utan hänvisade till akuten.
Så maken fick ta med sig båda barnen och traska dit. När jag ringde vid sextiden hade de fått ett rum och väntade på att lille N skulle få dropp. Lilla T var rastlös och hungrig - de hade bara fått med sig lite frukt.

Lite senare kom farfar och hämtade lilla T, tog med henne hem till oss, matade i henne lite köttbullar och nattade henne. Senaste rapporten var att droppet skulle ta ungefär fyra timmar så maken och lille N skulle försöka sova lite.

Själv ska jag också försöka sova lite här på soffan hos syrran.