Musselstranden

Jag blev väldigt besviken på SVT:s filmatisering av Mannen under trappan av Marie Hermansson. Inte ens det faktum att min favorit Jonas Karlsson var med hjälpte.

Boken är väl inte heller en av mina favoriter av Hermansson, men ändå så mycket bättre än serien. Men jag fick lust att läsa om Musselstranden av samma författare – den första boken av henne som jag träffade på. Det lustiga var att när jag började läsa om så upptäckte jag att jag inte kom ihåg någonting av boken! Jag minns väldigt starkt att vi läste den i bokcirkeln för några år sedan och jag vet att jag tyckte mycket om den. Men inget hade tydligen stannat kvar i huvudet. Det var precis som att läsa en helt ny bok.

Huvudpersonen Ulrika tar med sina två pojkar för att visa dem musselstranden – hennes barndoms magiska plats där blå musselskärvor krasar under fötter. När pojkarna gör ett skrämmande fynd på stranden tar Ulrikas minnen henne tillbaka till somrar för länge.

Boken berättar växelvis om Ulrikas nutid och ger återblickar i form av henens sommarminnen – den fascinerande grannfamiljen, grannflickan som blir hennes bästa (och enda) vän, den första kyssen och så den där skrämmande händelsen när ett barn kom bort. Och i vissa kapitel är berättarrösten en helt annan kvinna …

Boken är vemodig och det växelvisa berättandet ger ett bra driv i det annars så klassiska ”tänka tillbaka på barndomen”-upplägget. Hermanssons språk är vackert och ger en särskild känsla till skildringen av den svenska sommaren.

Väl värd att läsa om. Eller på nytt.