Igår tittade vi på Svinalängorna. Det är en film som är baserad på Susanna Alakoskis bok med samma namn. Ingen feel good-film till fredagsmyset precis. Men bra!
Den skilde sig ganska mycket från boken dock. Nutidsperspektivet som filmen vävs kring finns inte alls med i boken och flera av karaktärerna saknas. Det som är mest påtagligt är att stora delar av humorn i boken inte har kommit med i filmen. Det gör att filmen om Leena som växer upp med svårt alkoholiserade föräldrar bara blir svart, dyster och hopplöst. Den viktiga vänskapsrelationen mellan Leena och hennes tjejkompisar har också strukits.
Ja, det är klart att det är svart och dystert, men boken berättar det på ett sådant sätt att det ändå känns som att det finns hopp för Leena och hennes syskon.
I filmen finns ingen försoning. Det var en bra film. Men det var en sådan film som gör att man går och pussar lite extra på sina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar