Gunnar

De senaste dagarna har jag tillbringat tillsammans med Gunnar.

Jag gillar Gunnar!

Trots att han är en butter sjukpensionerad fd. byggjobbare som tycker att det är lika bra att vi erkänner att alla hatar sig själva.

Trots att han ställde ner den gröna fåtöljen i källaren fast han hade lovat sin fru att han skulle sköta om den när hon gick bort.

Trots att han får lite åldersnoja och köper en jättestor motorcykel.

Trots att han inte kämpar mer för att behålla kontaken med sitt barnbarn Conny - som också är hans bästa vän - när Connys föräldrarna separerar.

Trots att det är tveksamt om berättelsen om Gunnar är sann.

Gunnar är en bok av Bob Hansson som jag fick låna av Chlott. Jag vet inte vad jag tycker om Bob Hansson som poet. Men som skönlitterär författare gillar jag honom. Jag tänker mycket på Erlend Loe när jag läser. Den här boken är berättad på samma enkla, naiva och småfinurliga sätt. Språket är enkelt och rättframt. Mycket riktigt läser jag sist i boken i en intervju med Bob Hansson att han har inspirerats av Loe.

Till sist några visdomsord från Gunnar:
Jag ser inga fåglar.
Jag tar inte illa upp.
Det är inte någon fågel jag har gått ut för att se. Harar sitter inte i trädtoppar. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Man kan lita på hararna där. De håller sig till sitt.
Hardjur är bra djur.
Det tycker alla.