Lilla T vaknar och är fullständigt hysterisk! Hon skriker och fäktar med armarna och tar inte emot någon tröst. Om man försöker ta upp henne i famnen blir det ännu värre i natt sprang hon till och med ifrån oss. När vi erbjöd henne nappen och kossan - som annars är det bästa hon vet - kastade hon dem all världens väg.
Hon har ögonen öppna och är till synes klarvaken. Stundvis är hon till och med ganska sammanhängande och kan svara på frågor för att i nästa stund ropa på mamma fast jag sitter bredvid.
Tydligen är det ganska vanligt bland barn i dagis-ålder. Det nästa är tydligen att bara vänta ut barnet, sitta bredvid utan att försöka trösta och när det sedan är över stoppa om barnet som tydligen inte minns något dagen efter.
Vi får testa det om det händer igen. Men det är verkligen otäckt att se sitt barn så och inte kunna trösta.
Fy så otäckt! Man känner sig så liten själv när man inte kan göra något för att lindra :(
SvaraRaderaDet är jättehemskt. Vi var med om ngt liknande med lilla E men jag tror sedan att det ändå inte handlade om nattskräck utan om "riktiga" mardrömmar för hon kunde lugna ner sig så småningom och då kunde hon återberätta lite om vad hon drömt. Men det är otroligt obehagligt oavsett, detta att man känner att man iten kan nå dem.
SvaraRaderaHoppas det går över snart för lilla T.
Kram!