Dagen då han kom

Tänk, idag är det redan en vecka sedan lilleman kom!

Vid den här tiden förra söndagen hade svärmor precis komit för att ta hand om lilla T och vi packade ner de sista sakerna i BB-väskan. Jag har fått några frågor om hur det gick till när vår lilla son föddes - kanske passar det bra att skriva om det idag.

Men jag börjar från början. Jag hade ju varit beredd länge, men blev nog ännu mer beredd redan på fredagen. Jag hade haft en lite "ostadig" känsla i flera dagar och ganska kraftiga förvärkar, så jag trodde ju varje sekund att det var på gång, men inget hände. På fredagsmorgonen hade jag ett möte inbokat (som jag egentligen aldrig trodde att jag skulle hinna till) och var lite nervös för det, så jag kände mig om möjligt ännu ostadigare. När lilla T föddes började det med vattenavgång, så jag trodde ju lite att det skulle bli så denna gången också. Tänk om vattnet skulle gå mitt i mötet !?!

Men det gjorde det lyckligtvis inte, men lite senare på eftermiddagen gick den sk. slemproppen. Det var precis när jag skulle hämta lilla T på dagis och köra till en kompis i Malmö för att fika. Men jag googlade och kunde läsa mig till att det inte var något "akut" tecken på att förlossningen var på gång - det kunde dröja upp till två veckor till! Så jag körde iväg och fikade med vännen och lilla T fick leka av sig med hennes två tjejer.

På kvällen började en molande värk, precis som mensvärk, och det kan ju också vara ett tecken på att något är på gång. Det höll i sig hela natten och hela lördagen. Lilla T:s farmor var standby för komma och vi visste att hon skulle ut på galej på kvällen och jag funderade på om det var bättre att ringa innan hon hann iväg - även om hon hade lovat att ta med övernattningsväskan och ha full koll på telefonen. Men fortfarande hände ingenting ...

Men på söndagsmorgonen vid halv sju vaknade jag av samma känsla som när lilla T var på gång och mycket riktigt det var vattnet, så jag rusade till badrummet. Men då gick det nästan ett dygn innan värkarna satte igång och jag visste ju inte hur det skulle bli nu, så jag gick och lade mig igen.

Ganska snart förstod jag dock att det nog var på riktigt och väckte maken. Jag ringde förlossningen och sa "jag tror att jag ska föda barn idag". Sköterskan hälsade att jag var välkommen mär det var ca. fem minuter mellan värkarna. Skönt att veta att det inte var platsbrist i alla fall! Det hade varit väldigt jobbigt att bli skickad till något annat sjukhus.

Vi ringde lilla T:s farmor och hon anlände när vi satt och åt frukost. Då började värkarna kännas lite mer påtagligt, men jag klarade fortfarande av att bjuda på lite kaffe och vara trevlig vid frukostbordet ;)

Men svärmor fick ganska snart med sig lilla T ut till en lekplats, så att vi kunde vänta in BB-dags. Det var verkligen något jag önskade - att lilla T inte skulle behöva se mig ha ont eller höra mig skrika om det blev illa. Inte heller att hon skulle blir rädd för att vi hastigt var tvugna att ge oss iväg utan att hon fattade vad som hände. Så detta ordnade sig till det bästa.

Vi gick här och vankade och pustade. Vi hade inte repeterat profylaxandningen särskilt mycket, men kom ihåg lite i alla fall. Jag duschade och småplockade med de sista sakerna för att ha något att göra. Maken klockade värkar.

Plötsligt var det ca. 4 minuter mellan värkarna och det kändes som att det var dags att åka in. Man ska ju inte vänta för länge som andragångsföderska och även om vi har nära till förlossningen vill man ju inte chansa. Maken körde och lämnade av mig. Sedan körde han hem och parkerade bilen och tog cykeln tillbaka. Det är nämligen nästan lika långt hem till oss som till närmsta parkeringshus på sjukhusområdet.

Under tiden blev jag installerad och uppkopplad till maskinen som mäter barnets hjärtljud och värktäthet. Allt verkade fortskrida bra. Vid undersökningen var jag dock bara öppen 3 cm, så jag blev lite besviken - vi trodde att det skulle vara mer eftersom värkarna var så intensiva - och blev rädd för att de skulle skicka hem oss igen.

Men vi fick stanna. Vi skrevs in 11.30 och jag fick en snygg sjukhusrock och information om smärtstillande. Jag bestämde mig för att vänta lite med lustgas. Jag tänkte att det nog skulle dra ut på tiden och att det var bäst att spara något att "ta till" när det blev riktigt illa. Jag tyckte nog att det blev riktigt illa ganska snabbt. Värkarna kom i ett och jag fick ingen riktig vila mellan dem. Jag kunde inte ligga ner utan vankade mest omkring och när det sedan kom en värk högg jag tag i maken och höll i honom allt vad jag orkade. Andingen gick det lite si och så med när det var som värst - jag glömde bort att andas och slappna av och spände hela kroppen - precis så som man inte ska göra. Men maken påminde mig och det gick ganska bra.

Efter en stund skickade jag iväg maken för att försöka få i sig lite lunch. Om det drog ut på tiden var det ju bra att en av oss hade lite energireserver. Själv var jag inte sugen på någonting utom riktigt kallt vatten.

Maken hann bara vara borta en liten stund innan jag märkte att det nog var dags att föda barn. Jag kände igen känslan av att krystvärkarna var på ingång från förra gången. Jag fick trycka på larmknappen och snabbt var personalen på plats. "Jag tror barnen kommer nu" sa jag. De trodde nog inte riktigt på mig, men jag blev snabbt undersökt och barnmorskan sa "Ja, nu blir det förlossning". "Min man", hojtade jag, "ni måste hämta honom" och sköterskan fick ut i pentryt och hämta in maken, som kom med en Gorbys fortfarande i handen ;)

Det var verkligen svårt att förstå att det var dags, men sedan får man ju annat att tänka på. Någon lustgas eller annan bedövning var det för sent att sätta in. Efter en ganska kort stunds krystvärkar - men inte desto mindre jobbiga - och bara en och en halv timme efter inskrivning, så kom han då äntligen.

Vår son!