Jag har fått många frågor om hur lilla T tycker det är att vara storasyster. Svaret är väl att hon tycker att det är roligt ibland och riktigt pyton ibland.
Hon är för det mesta väldigt förtjust i lille N och vill klappa och pussa på honom hela tiden. Det blir till och med lite för mycket av det goda för hon är inte alltid medveten om att hon är lite starkare än sin brorsa och kärleksyttringarna kan bli lite hårdhänta ibland. Lilla T tycker om att få sitta i soffan eller på sängen med en kudde i knät och lillebror på kudden. Då ska vi gärna läsa en saga för lillebror och så får han tusen pussar. Hon säger ofta saker som "tänk att jag har fått en lillebror" och "N och jag är syskon". Hon vill ofta prata om andra barn och vad deras syskon heter.
Hon tycker också mycket om att hjälpa till med lillebror - ta fram blöja, kläder osv. Om vi sitter vid matbordet och lille N börjar gråta så spritter hon till och säger "jag går!" och rusar till honom för att ge honom nappen (en förälder följer snabbt efter för vi vågar inte låta dem umgås helt på egen hand ännu). Ofta händer detta vid måltiderna och lilla T har knappt haft ro att äta sedan N kom.
Men någon gång varje dag får vi också höra "jag vill inte ha någon lillebror" och ibland "jag vill ha mamma för mig själv". Det är klart att det är en enorm omställning att få ett syskon och uppmärksamheten från föräldrarna blir ju onekligen mindre - både för att den är delad mellan två barn och för att föräldrarna är trötta och lite slitna.
Tyvärr har lille T också visa lite våldsamma tendenser - både mot lillebror och oss. Som tur är har lillebror klarar sig ganska bra med något undantag, men de stackars föräldrarna har blivit både rivna och bitna.
Det kan inte vara lätt att hela världsbilden förändras när man inte ens är 3 år. Det är mycket frustration! Vi försöker göra det bästa av situationen och inkludera henne mycket, men också försöka ge henne mycket tid med oss (glöm det där med att sova när bebisen sover).
En av favoritböckerna just nu är "Hopplösa lillasyster" om en flicka som så gärna vill ha ett syskon, men när hon får låna en lillasyster så blir det inte som hon tänkt sig. När vi kommer till avsnittet där flickan lämnar tillbaka sin lillasyster säger lilla T alltid "men man kan ju inte lämna tillbaka sitt syskon" och vi säger alltid "nej, det kan man ju inte". Kanske finns det ett litet hopp där om att vi någon gång ska säga "jo, men det kan man" ;)
Åååå Lilla T. Hela världen har förändrats. Såklart det blir jobbigt. Vi har ju vänner som fick sitt andra barn nyligen då deras första var ungefär i T+s ålder. Det var lite turbulent de första månaderna men jag tror det blivit bättre nu. Et tag hade Storebror det även lite jobbigt på dagis och jag vet att han under en tid fick mycket ensamtid med en lärare i taget där vissa dagar när han blev lite väl fysisk mot de andra barnen. Jag tror det hjälpte mycket. Vet inte om T har så på dagis också, eller om det bara är er hon agerar mot. Annars kanske det kan vara ett tips. Tror att de kanske törstar en hel del efter "exklusiv uppmärksamhet" alltså en sådan som itne delas med andra. Detta eftersom de plötsligt måste dela så mycket uppmärksamhet med småsykonet. Har även hört attt egentid med mamma resp papppa då och då är bra i sådana här lägen.
SvaraRaderaDet som är bra är väl att det kommer gå över. Värst är det nog i början då den nya bebisen kräver så otorligt mycket tid och uppmärksamhet av föräldrarna.
Kram!!
Intressant att läsa. Låter ändå som det går bra även om det är upp och ner för lilla T. Men det hon känner och går igenom är bara normalt. Men förstår att det tar lite på krafterna ett tag.
SvaraRaderaSaltis - jo, de har nämnt på dagis att de märker på henne att hon inte riktigt är sig själv. Jag vet inte om det går att få mer egentid med personal där, men så fort vi får lite mer rutiner här och jag kan vara ifrån lillkillen lite längre stunder tänker jag att lilla T ska få egentid med mig lite mer strukturerat.
SvaraRaderaAnna - båda reakionerna är nog lika normala. Det är jobbigt för henne och jobbigt för oss. Men vi tycker ändå att det går mest bra.
Man får tänka att det är jobbigt för henne emellanåt just nu, men det går ju över. Och det är bra att det mest är er hon blir arg på. Kram
SvaraRaderaVi försöker tänka så - det går över - och att ge henne så mycket tid vi förmår. Kram.
SvaraRadera