Dagen då han kom (fortsättning)

Det är ändå märkligt när man tänker på det - att från att ha så ont så att man tror att man (bokstavligen!) ska gå i två bitar, plötsligt glömmer allt när man får se sitt barn.

Det är också anmärkningsvärt att det också är det enda som betyder något -att det kom ett barn. Ett friskt och helt perfekt litet barn!

Jag var ganska säker på att vi skulle få en flicka under hela graviditeten. Kanske mest för att jag inte kunde föreställa mig något annat när vi redan har lilla T. När vi såg att det var en pojke kändes det lika självklart. Det var ett barn. Vårt barn. Resten spelade ingen roll.

Vår lille kille var aningen blå efter att ha suttit fast lite mot slutet, men personalen fick snabbt lite bättre färg på honom och han skrek rätt så friskt. Jag fick honom i famnen för första gången och det är ju en känsla som inte går att beskriva! Så fin! Och väldigt lik sin storasyster - speciellt över munnen.

Vi njöt av den första stunden med vårt barn. Under tiden blev jag "uppsnyggad" och kollad. Sedan fick vi en stund ensamma med bebisen innan den traditionella smörgåsbrickan kom in. Då kollades även vikt och längd. Jag kände mig väldigt mycket piggare denna gången. När lilla T kom var verkligen alla energireserver slut och de där mackorna man får har nog aldrig smakat godare. De smakade fint även denna gång, men jag var inte alls lika glupande hungrig.

Vi gick vänta tre timmar på förlossningen innan vi fick komma till patienthotellet. Vi ringde våra familjer medan vi väntade. Första samtalet gick så klart till lilla T för att berätta att det blev en lillebror. De kollade så att lillkillen fattade det här med att ligga vid bröstet och att jag kunde stå och gå, innan de släppte iväg oss. Förra gången blev vi eskorterade till patienthotellet, men nu hade de inte personalresurser till det och det var nya regler om att nyförlösta inte fick gå själva, så maken fick köra mig och bebisen i rullstol genom kulvertarna till patienthotellet. Vi kom dit i lagom tid för att äta kvällsmat. Sedan ringde vi fler samtal, skickade SMS till vänner och turades om att gosa med lillkillen. Konstigt nog var vi inte helt utmattade, men så småningom fick vi lite sömn också.

Dagen efter var det dags för läkarkontroll. Vi var lite oroliga för att även denna bebis skulle ha höftledsproblem, precis som lilla T, och kanske hamna i skena. Men det var ingen fara (det är ovanligt att pojkar har höftledsluxation). Däremot hade bebisens blåaktiga ton bytts mot en väldigt rosig färg och - om man tittade lite närmare - också en gul nyans. Nästan alla bebisar får lite gulsot, men i det här fallet var det troligen så att bebisens och min blodgrupp var i konflikt med varandra och orsakade högre halter av bilirubin hos bebisen än vad levern klarar av att bryta ner. För att få hjälp att bryta ner det behövde bebisen ligga i en solbädd och det var viktigt att mag- och tarmsystemet kom igång snabbt. Alltså blev vi flyttade till perinatalavdelningen där vi skulle få hjälp med "solning" och tilläggsmatning (i väntan på att mjölken skulle rinna till ordentligt).

Ingen drömstart - vi hade ju hoppats på att kunna gå hem på eftermiddagen. Men vi fick i alla fall tid att hämta lilla T, så att hon fick komma till patienthotellet och hälsa på sin lillebror innan flytten och det var väldigt mysigt.

Sedan tillbringade vi ett par dagar på "solsemester" på avdelningen (de olika turerna har jag ju bloggat lite om i tidigare inlägg här, här, här och här ), innan vi äntligen fick komma hem.

Tänk att vi numera är en familj på fyra personer!