Hypnositören

Nackdelen med att blogga böcker lång efter att man ha läst dem är att man (jag) har en tendens att glömma vad de handlade om. Nu har jag också överoserat deckare på sistone, så det är svårt att skilja dem åt.

Hypnositören av Lars Kepler fick mycket uppmärksamhet när den kom - inte minst för att författarnamnet är en pseudonym. Alla ville veta vem som skrivit den. När en bok blir så uppmärksammad blir jag alltid nyfiken så klart, men också lite "avtänd". Det blir nästan en principsak att inte läsa boken just då. Kanske mest för att upphaussade böcker har en tendens att göra läsaren besviken. Var det inte mer än så?

Förr eller senare läser jag boken i alla fall. Som nu. Ja, eller för några veckor sedan. Så här lyder baksidestexten:

"I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen.Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken. En skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början."

Men när jag läser baksidestexten kan jan inte minnas mycket av handlingen. Är det för att boken var dåligt? Är det amningshjärnan? Jag tyckte nog inte att boken var så dålig när jag läste den, men det var en hel del långrandiga "historiska" avsnitt om hypnosgruppen som Erik Maria Bark var ansvarig för. De avsnitten hade mått bra av att kortas ner. Men som underhållningsläsning i deckargenren var den helt OK. Varför den blev så upphaussad? Ingen aning ...