De senaste två dagarna har jag inte sovit mycket. Lille N hostar hela nätterna. Han är täppt i näsan. Han vaknar och är olycklig. Vi går upp och suger med Näsfridan. Han somnar om, men efter en stund börjar det om igen.
Det innebär tyvärr att jag inte alltid har varit den bästa mamman på dagtid.
Speciellt inte för lilla T.
Har inte orkat leka.
Har varit lite kort och otålmodig mot henne.
Inte orkat lirka.
(Mamma, varför säger du så där hårt.)
Nu ikväll gick vi en liten promenad.
Hand i hand i höstmörkret.
Pratade lite.
Pulsade i löven.
(Hämtade pizza.)
Gick balansgång på trottoaren.
Min kloka stora lilla 3-åring och jag.
Det är sådana stunder som gör att det känns bra igen.
Jag hoppas att det är de stunderna hon minns.
Åååå jag känner med dig. vet hur det är. Och självklart kommer dina barn att minnas alla kärleksfulla stunder med dig. men jag tror också att de lär sig och utvecklas av de stunder när det är lite jobbigare också. Även om det just DPÅ kan kännas tungt att tänka på det och jag vet att skuldkänslorna ofta står och lurar där bakom. Men om man själv tänker efter så minns man ju både bra och dåliga saker i sin barndom. Och det är ändå inget av de mindre "bra" som gör att man älskar sina föräldrar mindre eller hur?
SvaraRaderaStork KRAM och hoppas att ni får sova lite bättre snart!!
Känner igen mig där... Men utan tuffa, jobbiga dagar kan man inte känna glädje över de där fina stunderna!
SvaraRaderaJag hoppas ni har rätt. Båda två.
SvaraRaderaVad skönt att man har chans att "rätta till" eller vad man ska kalla det. Men som Saltis är inne på så minns man ju knappt det "dåliga".
SvaraRadera