Dag 07 - Min bästa vän

Oj, det här är ju också ett svårt ämne, där man inte vill göra någon ledsen. Jag har inte så många riktigt nära vänner, så jag hoppas att de jag har vet om att de betyder mycket för mig. Det är ju på något sätt så att vännerna kompletterar varandra och fyller olika "funktioner" i mitt liv, så jag skulle inte vilja vara utan någon.

Det är lustigt hur det ofta känns som att det är en eller ett par personer som "blir kvar" från olika faser i ens liv. Man träffar många människor och gör ytliga bekanta men några kommer alltid lite närmare - familjemedlemmar (som man kanske tar för givet), den riktiga barndomsvännen som man känt alltid, högstadie- och gymnasievänner, någon från en kurs, en annan från en utlandsvistelse, korridorskompisen, en livspartner, den fina kollegan som blir en riktigt vän.

Men om jag nu måste välja en som den "bästa" kanske det ändå blir M. Det är inte den äldsta vännen, men vi har känt varandra länge - sedan skolavslutningen i 7:an. Vi gick i parallellklass på högstadiet och sedan även i gymnasiet. Vi bodde båda i "Metropolen", så vi pendlade in till Västerås. Vi har jobbat ihop, rest ihop, skrattat, bråkat, ogillat varandras pojkvänner ...

Men sedan gymnasietiden har vi inte bott nära varandra. Jag pluggade i Lund, Örebro, England och sedan Lund igen. Hon pluggade i Göteborg. När hon gifte sig på Nya Zeeland, var jag med. När jag gifte mig ställde hon upp som toastmaster och fixade massor av roliga saker.

Nu bor vi 60 mil ifrån varandra, träffas alldeles för sällan och pratar inte så ofta på telefon. Men jag vet att om jag skulle ringa mitt i natten och be henne komma hit så skulle hon kasta sig på tåget.